Hej fina läsare. Som ni märker är jag inte så duktig på att blogga nu för tiden. Det är helt enkelt mycket annat som händer. Vi försöker få igång Pannkakskyrkan här i Umeå, sedan är det en del med skolan och annat. Det är mycket jag står i, vilket jag tycker är superkul! Men tyvärr är inte bloggen i prio ett. Jag skriver när jag har tid och inspiration. 

 

En sak som Gud påminde mig här om dagen var vår relation. Som jag nämnde står jag i mycket. Jag leder mycket, och jag älskar det. Jag älskar att se människor blomma ut i sina gåvor. Jag älskar att se Jesus göra saker. Men bara för att jag gör alla dessa saker, får jag inte glömma min relation till Gud. Min personliga relation till honom. Att ta mig tid. Umgås med honom. Ibland kan det vara så svårt. Trots att det vi brinner för mest är att se Hans rike tränga igenom. 

 

Men det är det som gör oss speciella. Det är det som gör en ledare till en bra ledare. Det är det som gör något sunt. Att personen sitter hemma, kanske ensam på sitt rum, och söker Gud. Pratar med honom face to face. Om ledare inte gör detta kommer de falla, de kommer gå in i väggen, de kommer gå i egen kraft. När vi går i egen kraft så funkar det inte. Men när vi gör det i Gud, kan vi göra det omöjliga. När vi söker Gud ensam kommer det hända kraftfulla saker!

 

Jag kan bara titta tillbaka till förra terminen. Det var så mycket som hände, som jag drog och drev. När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag inte gick in i väggen. För det var verkligen så mycket. Men jag var varken stressad eller orolig (eller jo, lite orolig var jag). Men skolan gick över förväntan, allt annat med. Det var verkligen Gud som bar mig, hela terminen. Han har gjort det förrut och kommer göra det igen. Men jag tror inte det var för att jag är en supermänniska, utan det är för att jag hade Gud. Han bar mig, han var med. Han gav min motivation och kraft. Han älskade mig när jag kände mig ensam. Han gick med mig varje steg, när det kändes som att jag var den enda på hela jorden. Han tröstade mig, han skrattade med mig. 

 

Och det kommer han fortsätta att göra. Men glöm aldrig bort din relation till Gud. Den är så mycket viktigare än vad du gör i din stad, din församling, på din skola. Din relation till Gud är A och O. Utan den kan du inte göra något. Glöm aldrig det.