Hej hörni! 

Jag har bestämt att inte skriva på denna blogg längre. Men håll dig till godo - jag flyttar! Du kan hitta mig nu på vindensmelodi.wordpress.com ! Jag har valt att göra detta dels för att jag vill testa WordPress. Känns som ett bättre verktyg än blogg.se. Men jag vill också börja en ny inriktning på bloggen. Egentligen så har jag haft den inriktningen på denna blogg ganska länge, men det känns mer "officiellt" att starta något nytt. Jag kommer vara mer personligare, skriva mer hur det är att vara ung, kristen och ledare. Kommer även skriva mer om egna erfarenheter, om evangelisation, musik m.m. 

 

Du kommer få lära känna mig lite mer och få följa med på nya äventyr! Hoppas du hänger på! 

Att skydda sitt hjärta - så viktigt, så bra, så svårt. 

 

Vi möter varje dag reklam, personer som nedvärderar en, som pikar på oss. Något vi behöver göra, varje dag, är att skydda vårt hjärta. Vi behöver faktiskt skydda våra hjärtan. Hålla hjärtat rent, från synd, men också från personers tankar och åsikter. Jag menar inte att vi ska isolera oss från samhället. Snarare tvärtom, kristna människor behövs i samhället. Det jag menar är att vi måste bevara våra hjärtan, så att vi kan vara kvar i samhället. Vi matas hela tiden med negativa tankar - hur ska vi kunna hålla oss rena och bevara våra hjärtan? 

 

Kärlek. Sanning. Jesus. Det är svaret. Vi behöver Jesus, som är vägen, sanningen och livet, för att bevara våra hjärtan. Vi måste läsa bibeln, umgås med Jesus, för då kommer det fram en himmelsk kärlek från våra hjärtan. Då kan vi plötsligt älska människor utan att veta varför. Trots att du aldrig har gillat den personen, så kan du älska den människan eftersom Jesus älskar den personen. Är det inte bra? 

 

Att bevara sitt hjärta kan man göra på så många olika sätt.

1. Läs Bibeln. Bibeln är våra fötters lampa. Om något går emot Bibeln - är det inte från Gud. I Bibeln kan vi hitta svar. Himmelska svar. Vi kan finna hur vi ska leva våra liv. Men framför allt, vi kan hitta Jesus och hans oändliga kärlek till oss. 

2. Älska Jesus. När vi älskar Jesus, när vi förstår vad han har gjort för oss på korset, då kan vi börja älska. Allt börjar med Jesus. Vi älskar för han har älskat oss. När vi älskar Jesus bevarar vi hjärtat, för vi blir mer och mer lik honom. 

3. Älska andra. Även de som du inte tycker om. Även de som är emot dig. Även de som inte alls tycker som dig. Även de som mobbar dig. Även de som du absolut inte klickar med. Att älska människor bevarar hjärtat. Det finns en ENORM kraft i att älska andra människor. För när du ser andra, när du älskar andra, händer det något med ditt hjärta. Du kanske får nöd för människor. Du kanske vill börja göra saker för andra. Men din kärlek till andra föds när du älskar Jesus. 

4. Sanning. Guds sanning om personer i din närvaro. Guds sanning i den situation du är i. Guds sanning över Sverige, världen. Guds sanning som hans församling. Guds sanning om dig. Du är älskad. Du är fri. Du är förlåten. Du har en framtid. Du är inte ensam. Du är inte en slump. 

 

Men det viktigaste: allt börjar med Jesus. När vi umgås med honom föds en kärlek, en himmelsk kärlek, till våra medmänniskor. Det föds tro. Det föds mirakel. Det föds sanning. Det föds längtan efter att läsa mer i Bibeln. Det föds så otroligt mycket. Det är där, i Jesu närvaro, som vi kan förvandlas. Som våra hjärtan kan förvandlas. Det är där vi kan bevara hjärtat. <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

Hej fina läsare. Som ni märker är jag inte så duktig på att blogga nu för tiden. Det är helt enkelt mycket annat som händer. Vi försöker få igång Pannkakskyrkan här i Umeå, sedan är det en del med skolan och annat. Det är mycket jag står i, vilket jag tycker är superkul! Men tyvärr är inte bloggen i prio ett. Jag skriver när jag har tid och inspiration. 

 

En sak som Gud påminde mig här om dagen var vår relation. Som jag nämnde står jag i mycket. Jag leder mycket, och jag älskar det. Jag älskar att se människor blomma ut i sina gåvor. Jag älskar att se Jesus göra saker. Men bara för att jag gör alla dessa saker, får jag inte glömma min relation till Gud. Min personliga relation till honom. Att ta mig tid. Umgås med honom. Ibland kan det vara så svårt. Trots att det vi brinner för mest är att se Hans rike tränga igenom. 

 

Men det är det som gör oss speciella. Det är det som gör en ledare till en bra ledare. Det är det som gör något sunt. Att personen sitter hemma, kanske ensam på sitt rum, och söker Gud. Pratar med honom face to face. Om ledare inte gör detta kommer de falla, de kommer gå in i väggen, de kommer gå i egen kraft. När vi går i egen kraft så funkar det inte. Men när vi gör det i Gud, kan vi göra det omöjliga. När vi söker Gud ensam kommer det hända kraftfulla saker!

 

Jag kan bara titta tillbaka till förra terminen. Det var så mycket som hände, som jag drog och drev. När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag inte gick in i väggen. För det var verkligen så mycket. Men jag var varken stressad eller orolig (eller jo, lite orolig var jag). Men skolan gick över förväntan, allt annat med. Det var verkligen Gud som bar mig, hela terminen. Han har gjort det förrut och kommer göra det igen. Men jag tror inte det var för att jag är en supermänniska, utan det är för att jag hade Gud. Han bar mig, han var med. Han gav min motivation och kraft. Han älskade mig när jag kände mig ensam. Han gick med mig varje steg, när det kändes som att jag var den enda på hela jorden. Han tröstade mig, han skrattade med mig. 

 

Och det kommer han fortsätta att göra. Men glöm aldrig bort din relation till Gud. Den är så mycket viktigare än vad du gör i din stad, din församling, på din skola. Din relation till Gud är A och O. Utan den kan du inte göra något. Glöm aldrig det. 

 

Något jag ä l s k a r är Guds godhet. Han är så god. Så otroligt kärleksfull, fridfull, trofast. Han är G O D. Det ingår liksom i hans natur.

 

Jag har hört predikanter som snackar om att Gud kan skicka sjukdomar, deprission och andra negativa saker för att vi ska lära sig något utav det. För att vi ska lära oss att förtrösta på honom eller något liknande. Nej, nej och nej. Gud är god, och han ändras inte. Han skickar inte sjukdomar, för det ingår inte i hans natur. Han skickar inte något ont, för han är inte ond, han är god. Och bara god. Bara god. I Jakobs brev 1:13-17 står det Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. Bedra inte er själva, mina älskade bröder.
 Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker. 

 

Gud förändras inte. Gud kan bara skicka det goda, för att han är godheten själv. Vi älskar, för att han älskade oss först. Men vi lever i en förfallen värld, där det onda regerar, och det är ett faktum. Alla människor syndar. Vi drabbas av sjukdom förr eller senare, en närstående kan dö. Krig, svält och annat ont sker mitt ibland oss. Men det är inte Gud. 

 

Gud är dock så god att han kan vända det som är så otroligt mörkt och dystert till något så otroligt fantastiskt och vackert. Vi kan gå igenom en tuff period, inte för att Gud "vill det", utan för att så är livet. Men Gud kan vända denna mörka situationen till något vackert. Han kan hela det brustna. Han gör det inte för att han måste, utan han gör det för att han vill. Och han vill vara god. Inte bara ibland eller i några sepciella situationer, utan för att han är god. Hans natur är god. Han ä r god. Gud kan pröva oss och tukta oss. Men samma sak där, det är för att han är god. Varför skulle något gott skicka något ont? 

 

Gud är helig, Gud är kärlek, Gud är god. Gud är så najjs. 

 

Något jag tycker är så viktigt är vi:et. Vi. Du och jag. Inte vi och dem. Utan du och jag, vi. Det skapar en trygg atmosfär, det skapar något otroligt vackert. Jag har hört många som inte tillhör någon kyrka tycker att kyrkan verkar så fin. Det verkar vara en go atmosfär där. Det verkar vara som en familj. Det finns kyrkor där det inte alls finns denna kultur, men jag tror att många kyrkor har just detta: Vi:et. Familjen. 

 

Vi:et kan också skapa ett "dem". Det är jag mycket medveten om. Men varför tillåter vi skapa ett "dem"? Varför kan man inte välkomna vem som helst in i "vi" utan att skapa ett "dem"?. Ett tydligt "vi" är lärjungarna och Jesus. De var ett gäng på 13 personer som hängde dag ut och dag in. Men skapade de ett "dem"? Nej, det gjorde de inte. Dessa 13 person välkomnade alla. Jag skulle tro att det var fler personer som hängde med gänget än bara de 12 lärjungarna och Jesus. Men det som var så häftigt var att de var en gemenskap, de kände varandra och de delade livet. Åt mat, sörjde, hade kul. Delade verkligheten. Dessutom kom de från alla olika håll och kanter. En del var professionella fiskare, andra tullare, andra läkare. Ni förstår, de kom från olika verkligheter. Men de skapade ändå ett "vi". Wow. 

 

Vi:et kan vi hitta i kyrkan, Bibeln, i familjer. Det är så otroligt kraftfullt. För när det blir ett vi så är det inte längre endast individer. Det blir inte personer i bilden, utan en grupp av personer, och det händer något då. Jesus sände ut sina lärjungar två och två, för att de skulle ha gemenskap. Gud är inte endast en person, utan tre samtidigt. Fadern, Sonen och den helige Anden. De skapade jorden tillsammans. Vi. Många har en längtan att gifta sig en dag för att bilda ett "vi". Detta vi finns alltså i vår mänskliga natur. Gud har lagt det ned i oss när han skapade oss. Varför? För att vi är Guds avbild, och Gud är tre i samma. 

 

Vi:et är också vi kristna. Vi som tror på Jesus skapar ett "vi" för att vi är Guds barn och då blir vi syskon. Vi är Kristi kropp, en familj. Det hände alltså något när vi blir ett "vi". Alldeles för ofta pratar kyrkan om olika kyrkor. Den personen går i den kyrkan, den kyrkan har den teologin, den kyrkan tror och gör på det sättet. Detta skapar vi och dem. Men det var inte vad Jesus gjorde. Han skapade endast ett "vi". 

Jag blir så arg, ledsen och besviken. Var är Svenska Kyrkan på väg? 

 

Jag har burit mitt kors runt halsen sedan jag var sju år gammal. Då var jag stolt över det, nu är jag stolt över det. Korset för mig är inte bara en påminnelse om Jesus enorma kärlek till oss människor. Korset runt min hals visar att jag är kristen. Jag tror på Jesus, och jag står för det. Det är inget jag gömmer eller håller hemligt. Min tro på Jesus är det viktigaste i mitt liv, varför ska jag skämmas över det? Korset är kärlek, hopp och tröst. Det är ett ljus i mörkret. Varför ska jag skämmas över sanningen? 

 

En präst har gått ur Svenska Kyrkan på grund av att hon har stått upp för korset, hon har stått upp för världens kristna. Hon plus två andra kvlinnliga präster har startat kampanjen "Mitt Kors" för världens förföljda kristna, och de möter motstånd av kyrkan själv. Svenska Kyrkan står upp för många olika folkgrupper i Sverige och världen. Men när det kommer till kristna, kristna som blir dödade för sin egen tro, då blir Svenska Kyrkan kritisk och påstår att det kan skapa ett religionskrig när kristna bär ett kors runt halsen för världens förföljda kristna. Jag blir mörkrädd. Vad är det som händer? 

 

Än en gång, rädslan är roten i mycket. Rädslan att skapa "vi och dem"-tänk. Rädslan att frysa ut andra. Rädslan att muslimer ska ta illa upp. Det är så många rädslor som styr oss. Och styr kyrkan i Sverige. Men varför ska vi låta rädslor styra oss? Jag förstår att man inte vill skapa olika negativa tankemönster. Jag är inte för "vi och dem"-tänk. Jag är för religionsfrihet. Jag tänker inte kränka andra folkgrupper bara för att jag bär mitt kors runt halsen. Och jag tänker inte låta andra tro att jag gör det. Det ena utesluter inte det andra. Självklart lider jag med andra folkgrupper som blir dödade av IS eller liknande. Men jag tänker också stå upp för mina syskon som blir dödade på grund av sin tro på Jesus. De står ju upp för sin tro, det är därför de blir dödade. Så varför skulle inte jag kunna stå upp för dem genom att bära mitt kors? Varför ska rädslan för att andra ska känna sig kränkta få styra valet att faktsikt bära mitt kors med stolthet? 

 

För några veckor sedan var jag ute med ett team och evangeliserade. Vi mötte tre killar från Eritrea som har varit i Sverige i två år. Vi berättade att vi var kristna och bad för människor på stan. D I R E K T plockade de tre killarna fram varsitt kors som hängde runt halsen. "Vi är också kristna!" sa de stolt. Wow. 

 

Till sist vill jag avsluta med Paulus ord i 1 Korintierbrevet 1:18.Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.

 

Att höra Guds röst är något som många kämpar med. Vad vill Gud i denna situation? Är detta Gud, eller är det bara mina egna tankar? Ni vet den eviga konflikten "Jesus om detta är du ..." eller "Är detta du, Gud?". Det är som att hjärna ibland slits itu av tankar och funderingar och frågor och ... ja allt. Ni kan säkert relatera till detta. 

 

Jag har växt otroligt mycket i det profetiska de sista åren. Jag får ganska ofta tilltal när jag ber för människor, och nu har det bivit naturligt i min bön att fråga Gud och lyssna in honom. Och det blir också naturligt att han talar. Han gör det rätt ofta. Men så enkelt har det inte alls varit hur länge som helst. 

 

Att höra Guds röst är som att lära sig ett nytt språk. Det är inte bara att gå från att inte höra honom till att höra hans röst så klart som vi hör varandras röster. Nej - det är ett språk. Och det är individuellt. Han talar på så olika sätt. Han kan tala på ett vis till en person, men på ett helt annat vis till en annan person. Till mig talar han ofta genom bilder (jag ser en bild framför mig helt enkelt. Kan också vara en scen som utspelar sig.) Jag får också ofta tankar och ord när jag ber för människor. Eller bibelord. Det kan vara så olika. 

 

Självklart lever jag fortfarande med tankarna "är detta från Gud eller inte?" Men för att ta reda på om det är från Gud är att våga ta steget. Våga gå på vatten. Våga ta ett steg i tro. Om det inte håller drar Jesus upp dig. Men när vi får vara barn och öva på att lyssna till Pappa Guds röst kommer vi att lära känna igen hans röst. Det bästa av allt är att det finns i vår natur att höra på hans röst. Jesus säger i Johannes 10:1-4 Jag säger er sanningen: Den som inte går in i fårfållan genom porten utan tar sig in från annat håll, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom porten är fårens herde. För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Det finns alltså i vår natur att höra Guds röst. Vi är ju Guds avbild, varför skulle det då vara konstigt att höra hans röst? 

 

Mitt tips till dig är att testa, öva och be över det. Om du ber för någon, fråga om du får profetera över den personen. Om det känns för läskigt, testa att bara sitta i kyrkbänken (eller varför inte bara på ett café?) och fråga Gud vad han säger om några personer. Du behöver inte gå fram till personen, testa bara och fråga Gud. Men när vi praktiserar det så lär vi oss. Till slut kommer det blir mindre kämpigt. Tanken om det är från Gud eller inte kommer alltid finnas kvar. Det vi lär oss är att vi kan lita på Gud, och våga gå i tro trots att vi inte vet om det är Han eller inte. Och ja - det är läskigt till en början. Jag brukar tycka fortfarande att det är läskigt ibland, men jag har märkt att Gud håller. Oftast är det sant det är delar med en person. Oftast är det från Gud. Och om det inte är det så får man rycka upp sig och inte drunkna i nya rädslor, utan bara dyka in i Jesu kärlek och titta upp när hans kärlek har övervunnit allt. Han vill upprätta dig. Han älskar att du vill. Han älskar när du vill höra till hans röst. 

Och glöm inte heller att vi kommer aldrig bli fullkomliga under livet på jorden. Aldrig. Hela livet får man öva till att höra på herdens röst. 

 

 

YES and AMEN! 

Älskar denna lovsång. Älskar bibelordet som detta handlar om. 2 Kor: 20 Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen , för att Gud ska bli ärad genom oss.

Så, så bra!! Tack Jesus! All your promises are YES and AMEN! 

De senaste veckorna har varit intensiva, kraftfulla, kärleksfulla, glädje, jobbiga. Men mest av allt såååååå behövliga. 

Första veckan vad det UngdomsOas här i Umeå. Som sagt var vi tvungna att lägga om det helt. I stället för läger blev det en konferens. 

Gissa om det blev bra?! Kan ju säga att Gud var med! Tack Jesus! Det var inte supermånga deltagare som kom, men de som kom blev så berörda. Dessutom blev ledarna också otroligt berörda. Vi kände ända sedan start i planeringen att detta skulle bli en konferens för både ledare och deltagare. Helt sant! Gud har verkligen mött ledarna och ungdomarna. Själv var jag mycket uppe i all planering och hålla koll på allt så jag hann inte riktigt landa. Men det tror jag är helt normalt, så blir det när man är i en ledande roll. Även fast det inte alltid behöver va så. Men det var första gången för mig, och det var väldigt mycket att tänka på. Men Gud var trofast och höll i allt! Tack Gud! 

 

Efter U-oas i norr var jag hemma drygt två dagar, sedan drog jag till Göteborg för att vara med i Pannkakskyrkans 10-årsjubileum. Det var en konferens som hetter Crazy Love, och det var såså bra! Undervisningen var bra, men framför allt var outreachen GRYM! Vi delade ut 100-tals biblar (bokstavligen. Säkert över 700 biblar.) Vi fick be för människor, vi fick se göra så vackra saker i människors liv. Wow! 

 

Direkt efter det drog jag till Danmark med familjen. Vi fick bara va. Jag har insett på senaste tiden att det är så viktigt med familjen. Det är där vi får va den vi är. Det är där vi kan andas. Det är där vi kan vara få va. 

 

Efter Danmark drog jag direkt till Jönköping för att vara med på Ungdomsoas, fast vara deltagare. Oj, vad Gud mötte mig!! Jag fick bara vara och ta emot. Ladda batterierna, få ny kraft och en ny inspiration. Det var så häftigt! Fick även vara med i en så bra smågrupp med ett fokus och en hunger efter Jesus. Vi bad för varandra, profeterade över varandra, diskuterade bibelställen. Så bra! Det är så najjs att vara med i en gemenskap där folk är i ens egen ålder. U-oas i norr var de flesta i 25-30-årsåldern. Även fast det går superbra att umgås med de så finns det ett glapp. Det är en helt annan generation. Att få vara med folk i ens ålder är så kraftfullt!! 

Men tillbaka till U-oas. Man märkte så tydligt att det fanns en stadigt böneteam, för Gudsnärvaron var så stark under hela lägret! Det var faktiskt 24/7-bön, vilket var ett grymt initiativ, och det förändrade verkligen atmosfären under kvällsmötena, men också hela lägret! 

Men kvällsmötena var nog de mest underbaraste! Wow. Vi som var 18+ fick vara med som förbedjare om vi ville. Men jag valde faktiskt inte va det, för jag ville inte vara "låst". Jag ville lovsjunga, bara vara och ta emot, men också lyssna in Gud. Och om han ville att jag skulle be för någon som ville jag mer än gärna det! 

Så jag lovsjöng, vilade, va med Jesus. Fick be för folk, lyssna in Gud och dela profetiska tilltal. Det är så häftigt hur Gud kan använda en! 

Gud har även försonat relationer. Det är nästan det häftigaste under hela lägret. Han har svarat på böner. Han har varit så tydlig. Tack Jesus! 

 

Gud har alltså mött mig på ett så fantastiskt och vackert sätt. Nu kanske du tänkte "hur kan du ha fått möta han så mycket/så kraftfullt?" - jag har inte gjort något. Jag har varit öppen för vad Gud vill göra. Jag har haft inställningen att möta Gud - då får jag möta honom också. Självklart kände jag inte Guds närvaro hela tiden. Men jag är ärlig med Gud.

Bara för att du inte känner Guds närvaro är du inte "mindre andlig". Du är inte underprioriterad. Du är inte bortkastad eller bortglömd. Det är inget fel att någon känner Gud tydligt medan en annan inte alls känner hans närvaro. Vi är olika - därför möter Gud oss olika. Jag kan inte svara på varför jag mötte han så otroligt mycket medan en annan inte gjorde det. Men en sak vet jag - han vill möta ALLA. Jag är inte en speciell person med speciella förmågor. Jag är lika mycket dotter till Gud som du är. Jag är lika mycket människa som du. Jag syndar, jag gör fel (i massor). Men han vill möta just D I G!! Oavsett vad. 

Nu har jag tagit en alldeles för lång paus... haha.

 

Det är mycket med UngdomsOas just nu. Har ju inte riktigt uppdaterat hur det går.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Men det blir bra.

 

Vi hade tänkt att ha ett läger för ungdomar. Men tyvärr var det för få som anmälde sig. Vi höll modet uppe och fortsatte att be, men inget mer hände. Fortfarande samma siffra. Så vi har valt att lägga om det hela. I stället för ett läger kommer det bli en ungdomskonferens med seminarier och ungdomsmöten.

- Tro det eller ej, det känns BRA!

 

Innan jag visste om det skulle bli ett läger eller inte bad jag till Jesus "om det inte blir ett läger M Å S T E du hjälpa mig så jag inte bryter ihop mentalt." Jag har så lätt att bli besviken.

Idag känns det bra, och har inte alls blivit besviken! Tack Jesus! Visst blev det tråkigt med att det inte blir ett läger, men det kommer bli grymt ändå! Vi har spännande talare och seminarier. Pannkakskyrkan kommer med ett team, KRIK kommer hålla seminarier, och Jan Sköld kommer hålla om det profetiska. Så najjs! Så, om du har vägarna förbi, kom och säg hej! Detta kommer bli SÅ BRA!

 

Men det är mycket som återstår att se hur det blir. Och det är drygt en vecka kvar, och jag börjar bli nervös... Men Gud har koll, det får man påminna sig om!

 

Bless!